jag vet inte vad jag skriver.

En saknad efter någonting börjar sakta spridas i min kropp. Vet inte efter vad, men det är något som saknas. Något som gör mig hel. Känner också en lätt besvikelse. Vet inte för vad, kanske är det på mig själv. Jag vill att mitt liv ska vara lätt. Inte ha några bekymmer. Jag vill vara lycklig och glad! Glad ända in i själen! Så som jag en gång har varit. Jag kommer aldrig att vara den Alex som jag en gång var, den Alex som jag vill ha tillbaka. Alla förändras, men jag vill inte det! Jag gör inte det som gjorde mig glad förut. Jag sjunger inte längre, jag spelar inte gitarr längre... Kanske tycker jag att det inte hör till vuxen världen? Sitta hemma sjunga och spela gitarr och hitta på amatör texter och melodier, som man själv faktiskt tycker är lite bra... Det var en annan värld. Jag kommer ju ingenstans med det? Varför ska jag göra det? Kommer man ingenstans med det man vill göra, ska man inte göra det? Är det inte så dagens sammhälle ser ut? Man ska endast göra saker som man kommer någonvart på... Jag vet inte. Kanske är jag som har fel syn på världen? Men ja, jag har faktiskt en sjuk syn på världen. Det jag ser genom mina ögon ser ingen annan. Om jag verkligen skulle berätta allt som jag ser, skulle folk tycka att jag är psykiskt sjuk...Fast det är jag väl redan? En depression är väl en psykisk sjukdom? Eller är det en sjukdom? (googlar) Ja det är det fan. haha jag är psykiskt sjuk. Det var som fan!

Var till stan med Sandra idag. Hon skulle hämta ut sina nya glasögon! Och hon är jätte fin i dem!

Och medans vi var inne i stan så fikade vi på Gränden. Efter det så strosade vi omkring.

Jag köpte lite saker.

En t-shirt, ögonskugga och fransk manikyr som man gör hemma själv. Lite trevligt att köpa nya grejjer.

Sen så fick jag mina saker som jag beställde. Min buddha aromalampa och in klänning!

Sandra med sina brillor!

Min T-shirt. Bara för att den är så söt!

Ögonskugga

Fransk manikyr!

Min Buddha aromalampa! så fin så :D

Och sen min klänning! (knytning bak)

Lite små nöjd över mina saker :P

(asså! förhelvete satans jävla text!!!)

everything happens for a reason.

Jag skrev värsta inlägget nyss om Automatiska tankar...

Men så bestämde blogger att det skulle jävlas med mig...

Så nu blev det bara skit av det.

Men men, som jag brukar tänka:

Allting har ju en mening.

Så det finns väl någon mening med att jag inte skulle lägga upp det.

Och varför blir det så stort radavstånd när jag publicerar detta??

CP!

Breathe in and breathe out!

Varför pushar jag mig själv till att glömma?
Tar det inte den tid det tar att komma över?
Varför måste jag vara den som vill att allt ska gå över på en gång?
Varför kan jag inte bara inse att det kommer att gå över, men det kommer ta den tid det tar. För andra går det över fort, men för vissa tar det längre tid!
Jag måste förstå att jag är den det tar lite längre tid för.
Men att jag kommer att må så bra när det väl är glömt, när jag inte bryr mig längre!

andas in, andas ut. Gå vidare!

Sov hos Linn och Linus i natt! Mysigt hade jag i alla fall!
Åkte hem till Linns mamma en sväng, Gosade med deras hund, käkade tacos, snackade lite skit, kollade på film, moffade chips och cola, spelade Guitar hero! Det var riktigt nice.
Gick väl och la oss vid tre?
Sov as bra i deras säng också. (de sov på golvet i vardagsrummet) Känns som att det var jätte längesan jag sov så bra! Vaknade endast en gång, för att stänga av datorn (lyssnade på avslappningsmusik.)Sen somnade jag om lika fort igen. Och jag låg inte och vred och vände på mig som jag brukar göra. Grymt skönt!
Det var riktigt mysigt!
Tack Fina Linn och Linus! :)

Som treapeuten sa: "Och vem är det som mobbar dig nu?"
Det är jag själv...?
Varför blir det så? Att man börjar trycka ner sig själv?
Tankarna "jag duger inte till det här, jag är värdelös!"
"varför ska jag göra det här? jag klarar ändå inte av det"
Varför kommer det upp i skallen?
Som terapeuten sa: "Tycker du inte att du verkar ha lite för höga krav på dig själv?"
Kanske...?
Hur kommer det sig att man börjar ställa för höga krav på sig själv?
Men så har jag väl alltid varit? eller?
Jag vet inte, det är ju liksom min vardag.
Varför vill jag bli vuxen så tidigt?
Som terapeuten sa: "Men du är ju bara 19 år, du är ju fortfarande ung och har massor att lära?"
Varför räknar jag med att jag SKA kunna allt vad det innebär att vara vuxen?
Varför vågar jag inte misslyckas? Är det verkligen då man lär sig, när man gör fel?
Det finns liksom inte riktigt i min värld. Jag måste vara säker på att jag klarar saker innan jag ger mig in i dem. Om jag känner mig minsta osäker på det så ger jag oftast fan i det. För att jag inte vill misslyckas.
Och sen vet jag ju att jag tröttnar på att göra samma sak om igen efter ett tag.
Och då slutar jag. Det är då tankarna om jobb börjar komma upp.
Hur fan ska jag klara av ett jobb om jag tröttnar?
För när jag väl tröttnar så vill jag inte längre och då blir det oftast så att jag struntar i det.

Suck.
Orkar inte tänka längre asså..

Var på KBT idag. Det var intressant... Fick med mig lite papper hem som jag skulle fylla i tills nästa gång.
Innan KBT;n så gick jag och lämnade papper till soc och fikade en snabbis med Becka!
Och efter KBT;n så gick jag hem till Pia och hälsade på en sväng, för att buss jäveln inte åker förbi Kanalhuset vid fyra tiden. Så jag fick gott vänta. Men som sagt fick trevligt sällskap av Pia och även Martin som tur var!
Och när jag väl kom innan för dörrarna hos Pia så ringer de från ett jobb som jag har sökt och ville ha mig på arbetsintervju i morgon, självklart säger jag!
Så ska dit i morgon och hoppas att det kommer gå bra!

Och nu på kvällen så var jag på bio "hur många lingon finns det i världen". Fan vad bra den var! Det är såna filmer som gör att jag vill jobba med utvecklingsstörda! Så jävla härliga så det finns inte!!´
När jag blir vuxen ska jag jobba med dem!
Det är bestämt!

Vad duktig jag känner mig. Jag gick för en stund sen in på ett ställe där jag sökt jobb. Sa hej och pratade lite. Hoppas att de fick ett bra intryck av mig! Men han sa att han kollar igenom ansökningarna på torsdag och jag hoppas att det är mig de vill ha. Men men vet inte...

Nu tänker jag sova lite... är trött som satan. Sover inte bra om nätterna längre och det suger! Plus att jag märkt att jag börjat spänna käkarna som fan igen, liksom biter ihop hårt, även om dagarna. Går omkring med en svag och irriterande huvudvärk. Dags för bettskenan om nätterna igen? Oh yes.

Vet inte vad jag ska kalla det, men tänkte göra någon slags dikt-aktig grej utav lite låtar från Ulf Lundell. Det ska väl föreställa hur jag känner mig just nu.

Att älska det här livet det här livet som det är.
Det är det svåra, det svåraste här
Oro på morgonen, oro på kvällen
Den här rastlösheten har bara blivit värre på senare år.
Alla jag kände, allt jag kunde ta på glider undan.
Jag är rädd att dras in i mörkret för gott.
Jag väntar på mej själv därute nånstans
En främling, en vandrare, en gäst.
Det är bara jag som är ensam och bräcklig ikväll,
en idiot som vet så mycket bättre än det här.
Du måste vidare, det är självklart
Men jag älskade dig verkligen
Vad det nu kan va värt?
Du var det vackraste jag sett
och jag trodde på oss...

Det är månader sen vi hördes av nu.
Skulle jag ringa, skulle du säga att allt det där
det var längesen, så väldigt längesen Din tid går fortare.
Jag har det så långsamt här.
Du fann din egen guide till nöjena till slut.
Din egen flock, din egen spalt.
Var det när dom drev mig nerför gatan
med sparkar och slag som du bestämde dig?
Du bytte sida, det var allt?

Jag väntar inte på ett lyckligt slut,
Jag väntar på att den
här vreden i mitt blod
ska ebba ut.

Jag vet inte hur jag ska skriva. men jag känner att jag måste skriva...
Jag vet inte hur jag ska sätta ord på hur jag känner.
..Eller jo, nu kan jag det... Nu kom tårarna när jag väl tänkte efter..

Jag vill ha någon som älskar mig. Som Behandlar mig med kärlek och respekt. som tröstar mig när jag mår dåligt. Som kan åtminstånde låtsas förstå när jag mår dåligt. Som skrattar med mig när jag mår bra! någon som kan komma till mig och krama och pussa mig utan att jag måste be om det. Någon som älskar mig för den jag är. Någon som ser mig, som verkligen uppskattar mig. Någon som kan säga till mig hur vacker jag är utan någon anledning. Någon som kan ge mig närhet! Någon som vill ha min närhet, Som frågar mig att komma och lägga mig bredvid hur trångt det än är! Jag fick aldrig det... Varför kunde inte jag få det när alla andra får det? Det snurrar just nu i huvet på mig.. Och jag antar att jag bara tycker synd om mig själv... Men jag känner att jag bara var tvungen att skriva.

"Du satt under granen som en liten gök-unge. Kramade dina tummar och grät. Du hittade aldrig vad du önskat dig, bland alla dessa uppslitna paket."