Vaknade
Duschade
Började sminka mig
Pratade med Kim
Började gråta utan anledning.
Försökte ta mig samman. Förgäves.
Jag vet inte vad som pågår i min hjärna. Alla de tankarna som far omkring.
Hur värdelös och dålig man är för att man inte klarar av att gå till praktiken.
Vad de tänker om mig. vad Kim tänker om mig, vad alla andra tänker om mig... sånt där man inte riktigt bryr sig om i vanliga fall..Men som kommer upp när man får ett sammanbrott.
Tankarna om att jag aldrig kommer kunna klara av ett jobb.
Jag ville bara skrika för att se om det blev bättre. Men det kunde jag inte för då skulle jag väcka kim...eller hela huset.
Jag känner fortfarande att jag har så mycket mer som vill komma fram under mina ögonlock, det bränner.
