Igår fick jag nog!
Sa i går morse till mamma att jag funderar på att flytta.
Och antingen ta hjälp av Soc eller bo hos Svangren tills det har lugnat ner sig, eftersom att vi inte har råd att betala en lägenhet.
Fick inte så bra respons av mamma då.
efter ett tag så ska jag traska till bussen som ska ta mig till skolan,
"Vi får prata mer om det i kväll!"
Hör man utifrån köket från en allvarlig röst.
Det var då det kom, ångesten. ska jag verkligen orka prata med dem om det? Kommer jag verkligen kunna förklara varför? Tänk om de börjar skrika och gapa på mig!
med gråten i halsen under hela dagen så passerar lektion efter lektion och tillslut är det hemgång! Hjärtat dunkar fortare och fortare. (Ja, jag är konflikträdd!) På bussen hem försöker jag tänka på något annat men det funkar inte, så jag tar upp min bok! Men det varade inte länge tills jag var hemma. En djup lugnande suck kom innan jag klev in.
ingenting sades, men efter ett tag så kom det.
"hur kommer det sig att du vill flytta då?" frågar mamma
Jag förklarar medans jag försöker att inte börja gråta direkt.
sen var det inget mer med det. Efter ett tag så kom pappa hem..
Åh nej, nu börjas det!
Mamma säger till mig att komma ut till köket så vi kan prata om det. Och säger till pappa att jag har något att säga. Det tar ett tag innan jag får fram det jag vill säga men jag börjar gråta medans jag försöker samla mod till mig.
Jag får fram att jag vill flytta för att jag inte trivs hemma.
och då får man som svar:
"hur fan ska du kunna klara dig själv? Du kan ju inte ens laga mat själv. Och hur ska du kunna hantera pengarna?"
Och jag förklarar. Och anledningen är att jag inte vill vara hemma för att min bror har ADHD och jag klarar inte av det, plus att mina föräldrar är "alkoholister/helg-alkoholister". Men tillslut så sitter de bara där tysta. Och jag kan inte få mina tårar att sluta rinna.
Sen säger mamma med en spydig röst: "jaha vad ska du säga till soc då? att du har en bråkig bror och alkoholister till föräldrar?"
Jag fick sån jävla lust att säga att jag kunde säga det eftersom att det är sant! Men jag visste att om jag sa det så skulle de bli förbannade.
mina tårar fortsatte och tillslut så jag sket i det.. jag åkte hem till Svangren <3
Så med trötta svidande ögon satte jag mig på bussen och åkte hem till dem. Där de frågade hur det hade gått. Och tårarna kom igen.
Men jag förklarade och jag är väldigt glad över att jag har dem! Ni är så jävla underbara, tack för att ni finns!
Orkade inte gå till skolan heller.
Men jag åkte hem ikväll och när jag kommer innanför dörren så var mamma helt förvånad att jag var hemma. "skulle inte du vara hos Sofia?"
och pappa bara sitter där i soffan och glor!!
inte något typ "hej! hur är det?"
SUCK!
-
-
"One day I'll fly away, Leave all this to yesterday!"
