I fredags direkt efter att jag kommit hem från jobbet så fick jag reda på att morfar gått bort. Jag vet inte... jag blev inte särskilt ledsen... men det kan vara för att jag inte hade hunnit slappna av, för efter jobbet skulle vi ner på power meet och fixa käk. Och jag är så att när jag kommer från jobbet så måste jag typ sätta mig i soffan för att kunna slappna av... Men nu var det ut på en gång. Men i alla fall.. När vi kom hem och allt som vi skulle göra var gjort slog det mig att han var borta. Då kom det tårar, men jag vet att han har det bättre nu i alla fall. Slippa den där cancern som tar allt för många liv.
Det är sjukt ändå att jag kände inte egentligen min morfar och stod inte alls nära. Men det känns i alla fall. Det kanske är just därför det känns? För att jag blir arg och ledsen över att jag inte fått lära känna honom, de var över mycket hos oss när vi var små men när vi vuxit upp har det varit som om att de inte brytt sig...
Men hans sista ord till mamma var i alla fall "hälsa barnen"
Morfar var genomsnäll! Tror det är mormor som gjort att vi inte haft någon kontakt. hon och mamma har haft sina dispyter genom åren... men ja. skit samma, det är mycket tankar om det där, jag var hemma från jobbet i går...kände inte alls för att stå och vara trevlig mot kunder med tårar i ögonen. Men samtidigt kändes det jätte dumt att vara hemma fick liksom ångest över det i stället. Jag vet inte om det hade varit bättre om jag gått  till jobbet och varit som vanligt och förträngt tanken... Det är jobbigt att prata om det men gör jag inte det så är det ingen fara.
Jag vet inte, kan man bli ledsen över att någon man inte träffat på flera, flera år går bort?
Han är ju min morfar men.... morfar har bara varit ett ord som man använt liksom.
som sagt tankarna snurrar.

men ja, nu är det som det är i alla fall och jag ska göra mig själv lite frukost...


God natt morfar! Far och dotter träffas igen, hälsa henne.