Sen åkte jag tillbaka till västerås igen. På bussen träffade jag en söt tjej med Asbergersyndrom. Hon satte sig bredvid mig trots att det fanns massa andra platser i bussen... hon började prata om att en kille egentligen stog före henne i busskön men att hon inte såg det så hon gick före. Men så snäste han åt henne och var jätte otrevlig. Hon var så söt och snäll så jag tyckte lite synd om henne. Vi pratade om allt möjligt, mest om otrevligt folk och om stolar.
Hon var jätte osäker på grund av att folk hade varit taskiga mot henne. Tror inte att hon får prata ut så mycket just för att hon är den hon är. Hon vågade inte riktigt åka buss själv stackarn! Men jag försökte peppa henne och hon verkade jätte tacksam! Så jag känner mig jätte bra idag, att jag har gjort någon nytta. Vi hette likadant till och med.
Tror nog att personlig assistent är min grej
