I helgen flyttar jag till Svangren en vecka, för att se vad som händer. Sa det till mamma och hon började fråga om samma frågor som tidigare, och hon fick samma svar. Sen började hon gråta, tror jag. Jag hörde i alla fall snyftningar när hon gick ut ur rummet. Men jag tycker synd om mamma ändå, som ligger vaken på nätterna och tänker på det. Ja, jag kanske flyr undan det och jag får ångest över det. Tro mig! Jag vet knappt vad jag ska ta mig till, vänder mig snart ut och in. Det känns som att jag sitter fast mellan någonting och kan inte komma loss. Som om någonting sliter mig fram och tillbaka och vägrar släppa taget!
-
Jag älskar ju verkligen er, ni är ju trots allt mina föräldrar. Men när jag är osynlig... Då orkar jag inte!
