Som treapeuten sa: "Och vem är det som mobbar dig nu?"
Det är jag själv...?
Varför blir det så? Att man börjar trycka ner sig själv?
Tankarna "jag duger inte till det här, jag är värdelös!"
"varför ska jag göra det här? jag klarar ändå inte av det"
Varför kommer det upp i skallen?
Som terapeuten sa: "Tycker du inte att du verkar ha lite för höga krav på dig själv?"
Kanske...?
Hur kommer det sig att man börjar ställa för höga krav på sig själv?
Men så har jag väl alltid varit? eller?
Jag vet inte, det är ju liksom min vardag.
Varför vill jag bli vuxen så tidigt?
Som terapeuten sa: "Men du är ju bara 19 år, du är ju fortfarande ung och har massor att lära?"
Varför räknar jag med att jag SKA kunna allt vad det innebär att vara vuxen?
Varför vågar jag inte misslyckas? Är det verkligen då man lär sig, när man gör fel?
Det finns liksom inte riktigt i min värld. Jag måste vara säker på att jag klarar saker innan jag ger mig in i dem. Om jag känner mig minsta osäker på det så ger jag oftast fan i det. För att jag inte vill misslyckas.
Och sen vet jag ju att jag tröttnar på att göra samma sak om igen efter ett tag.
Och då slutar jag. Det är då tankarna om jobb börjar komma upp.
Hur fan ska jag klara av ett jobb om jag tröttnar?
För när jag väl tröttnar så vill jag inte längre och då blir det oftast så att jag struntar i det.

Suck.
Orkar inte tänka längre asså..