Var till läkaren idag. Fick medicin mot depression.

Jag har verkligen världens bästa läkare!

Kommer ihåg första gången jag såg honom blev jag livrädd för att han var mörk. (fördoms full??)

Men när jag väl började prata med honom så var han jätte bra! För han bryr sig verkligen, ställer frågor som kanske inte alls har med själva "sjukdomen" (som man egentligen är där för) att göra. Han verkar intresserad! Och det tycker jag är jätte bra egenskap om man ska trivas bra hos sin läkare! Sen pratar han bra svenska också. Har hört många gånger att folk fått utländska läkare men inte förstått vad de säger. Det är lite synd att det är riktigt bra läkare som ger bästa möjliga vård, som inte kan prata så att folk förstår. Det är tråkigt. För då vill oftast folk byta läkare, och då kanske de går miste om en skit bra läkare som kanske hade gjort på ett annat mycket bättre sätt för att försöka bota en...That's a shame!

Efter läkarbesöket mötte jag upp mamma vid bussen och åkte till hallsta för att hämta ut medicinen. Sen fikade vi, jag köpte även hårfärg som jag har i håret nu. Hoppas det blir rött denna gång! Men jag glömde självklart att ta tid....Men det ska väl sköljas ur snart tror jag. Vad är det värsta som kan hända liksom? hah.

De där drömmarna.

De här tankarna.

Jag vill bara slita av mig håret och dunka huvudet så hårt som möjligt mot något.

Jag och Sandra har en liten förälskelse i Salem al fakir.

S: Vad var det för låt?

A: en cover

S: aaaa braaa

A: jaa

S: Och såååå fin!! Karl!

A: jaaaa!!

S: Hehe. ska vi dejta honom? Men... såg att han har en kvinna.

A: WHAT? har han? den jäveln. vad är det fören brud?

S: nån han vart vän med länge innan tror ja. läste i maritas skvaller blaska

nån vanlig tjej

A: Fy fan!

S: mmm

och... ja är visst gift

och du är sambo

skumt

A: När hände det liksom...??

S: ingen aaaning

Jag har ingen matlust. Jag mår illa av allt jag äter, men tycker i mig det för att få i mig någonting.

hängde med Jenny en sväng idag. Vi gick till Hemköp och skulle handla lite. Denna gång kunde jag stå vid chipsen utan att känna mig äcklig, köpte till och med en påse "pommes pinnes" . Det går tydligen lättare när man har någon med sig.

Men illamåendet kom när jag käkat. Käkade till och med en köttbit hemma hos mamma idag.

Och nu smyger sig illamåendet fram när jag tänker på det....

Men jag är glad att det finns ramlösa kaktus! Och Risenta! Annars vet jag inte vad jag skulle göra.

Och efter att jag skrev gårdagens inlägg kom min man hem med McDonalds mat åt oss.

Det första jag säger när jag får syn på påsen är "skojar du med mig?"

Men det kändes så taskigt att säga nej när han bara kommer hem med mat för att vara snäll liksom.

Så jag åt, tittade dock lite äcklat på hamburgaren först.

Tog nästan en 15-20 min innan jag hade ätit upp den där hamburgaren. Som jag annars hade tryckt i mig på säkert 5-10 min.

Fy fan vilken gris jag är egentligen! Usch.

Men denna gång verkar det lite annorlunda än förra gången. Sist så ville jag inte äta. Nu försöker jag i alla fall. Det är väl bra.

Är så trött. Varit trött hela dagen men har lyckats hålla mig vaken. Goodie!

Irriterad har jag också varit.

Jag skämdes när jag var och handlade också. Utan att ha en anledning att skämmas. Jag skulle handla schampo. Sen gick jag till chips avdelningen.

Och jag kände mig sååå äcklig för att jag stod där. Och jag tyckte att jag kände alla kolla på mig som om jag vore en fet jävla kossa som bara måste ha något att tugga på. Började må lite illa, Så aptiten försvann och jag köpte en ramlösa och Risenta- sesamkakor istället. Men ångesten kom när jag gick därifrån.

Har ringt till läkaren idag, ska dit på måndag. Min depression är på väg tillbaka.

Jävla grannar!

I några dagar har jag blivit väckt av de nyinflyttades barn. Antingen står de och skriker som fan (inne i lägenheten, fast det låter nästan som att de skulle stå precis utanför våran dörr.) eller så står de ute i trapphuset och tjoar. Även när mamman är med, och hon säger inte åt dem. visst man behöver väl inte bli arg för det, men man kan för fan säga åt ungjävlarna att dämpa sig lite?

Då är det nästan så man vill att Theo ska stå och gläfsa vid dörren.

Sen springer karln upp och ner för trapporna var och varannan kväll. Det enda man hör om kvällarna är det där förbannade dunset i trappen. Då undrar man om de inte har några vänner som kan hjälpa dem att flytta?

Det var ändå ungefär två veckor sen de flyttade in och han springer upp och ner som en skållad ekorre fortfarande? Whats the deal?

Igår drog du upp mig. Det var så skönt att komma iväg och göra något annat än att bara sitta rakt upp och ner. Även om du spöade mig i bowling, men det var det värt!

Räddaren i nöden är vad du är! <3

Skit!

Ingen praktik idag.

Vaknade

Duschade

Började sminka mig

Pratade med Kim

Började gråta utan anledning.

Försökte ta mig samman. Förgäves.

Jag vet inte vad som pågår i min hjärna. Alla de tankarna som far omkring.

Hur värdelös och dålig man är för att man inte klarar av att gå till praktiken.

Vad de tänker om mig. vad Kim tänker om mig, vad alla andra tänker om mig... sånt där man inte riktigt bryr sig om i vanliga fall..Men som kommer upp när man får ett sammanbrott.

Tankarna om att jag aldrig kommer kunna klara av ett jobb.

Jag ville bara skrika för att se om det blev bättre. Men det kunde jag inte för då skulle jag väcka kim...eller hela huset.

Jag känner fortfarande att jag har så mycket mer som vill komma fram under mina ögonlock, det bränner.

Lillebror!

Varför gjorde du så?

Tänk dig för! Nästa gång kan det gå åt helvete

Klockan är snart tolv...Jag borde sova.. Men kan inte.

Somnade av misstag när jag låg i soffan och kollade på "Svenska hollywood fruar" vid sju.

vaknade igen vid halv tio. Kommer vara lagom trött i morgon bitti när jag ska upp och jobba.

kollade på P3 guld galan på svtplay.

Robyn vann ju det mesta...Hon är ju inte ens bra?

Plus att hon ser ut som ett får på något vänster med den där frillan...Och sen den där tanden som sticker ut när hon ler.. Ingen hottie precis. Har ni sett hur hon dansar? ja jag säger då det.

Kim var iväg på firma fest i fredags...Svartsjuk som jag är så ville jag ju självklart inte att han skulle åka!

Jag fattar inte hur man kan vara så svartsjuk?

Jag som har klagat på en av mina släktingar i alla dessa år, sen så visar det sig att jag är precis likadan?

Det är ganska surt!

Jobbigt om inte annat...för båda två.

Men jag vet inte. Kan inte rå för det. Man kan inte rå för att man tänker...ibland för mycket.

Och sen dessa jä-ävla drömmar jag har! Det kan jag inte heller styra över.

Jag blir lika förbannad och besviken varje gång jag vaknar på morgonen efter en sån dröm.

Och jag vill kunna lita. Men jag kan inte. Vet inte varför.

osäkerhet är väl min starka sida?