Idag är en sån där kväll där jag känner att livet leker. Att denna dag har varit så bra!

hängde med Frankie idag. Vi åkte en sväng till borgå och ringde ett samtal, efter det så åkte vi hem till Kolbäck och sedan gick vi vidare till Sandra. Där snackade vi lite och lekte med ungarna. Sen åt jag och Jenny pizza, gick sedan hem till oss på gjuterivägen. Där vi blev ganska så trötta och låg och as garvade!

Det känns som att det var så länge sen jag skrattade så jag grät. Men det gjorde jag idag, och det var så härligt!

Vi gjorde pruttljud. Det var så satans kul! Det är inte fjantigt med pruttljud. Det är roligt!

Det kändes som att en liten bit av den gamla Alex kom fram. Den glada "dryga" jävliga Alex... som sitter och retas med mina föräldrar genom att putta på dem och bara vara dryg! haha gjorde samma sak med Jenny.

Fan vad kul det är när jag väl visar den sidan. Då känner jag mig som om jag vore 14 igen. Men det är fan skönt att komma tillbaka till det stadiet ibland ;D

I'm a mess.

kul att det första jag gör när jag ska sova är att börja gråta. Har nästan en panik känsla.

Jag vill bara skrika, stampa, gråta och slita håret av mig just nu.

Jag känner mig så förbannat jävla hopplös. Jag känner mig så självdestruktiv just nu...

när jag kollar upp i spegeln så ser jag bara en sjuk brud som inte har en jävla framtid, som är äckligt ful, och patetisk som gråter. Den bruden som jag ser där borde inte sitta där, hon borde inte finnas. Det finns ingen mening i det....

Jag sitter här och blir så jävla galen och förbannad på mig själv.

Tänk er att ni stör er på en människa grymt mycket, den människan har snacka skit om er. Och ni är skit förbannade, ni vet inte vart ni ska ta vägen för att ni är så förbannade.

Så känner jag mot mig själv just nu.

Jag sitter och skakar på huvet åt den där bruden i spegeln för att hon är så jävla dum i huvet.

jag vill verkligen slå henne så jävla hårt just nu.

ångest... igen! surprise liksom...

Inbjudan om återträff med klassen i sommar... Jag vet inte om jag vill faktiskt.

Det finns det ju folk som jag verkligen vill träffa... Men det är de folket jag inte vill träffa som gör att jag får ångest! så ja vi får väl se vad som händer med det...

Usch, jag vill inte ha ångest. Nu kommer jag må dåligt resten av kvällen...

Jag har sån ångest. Och det jobbiga är att jag inte vet varför!

Jag känner mig så besviken på mig själv. Vad har jag gjort mig själv?

Jag känner mig så otroligt ensam, även om jag sitter tillsammans med mina päron. Men jag känner mig så ensam, är så rastlös så jag springer omkring i stort sett hela tiden. Och när jag inte orkar göra något så vill jag bara sova för få tiden att gå snabbare! och min terapeut sa att det är viktigt att vara ute i solen för man blir oftast gladare och mår bättre...jaså? det har jag inte märkt. Jag har fan varit ute i solen hela dagen. Och jag har bara ångest just nu.

En sjujäkla massa fräknar har jag fått också.

jag vet inte...

Nu har jag en sån där jobbig känsla igen. Är jag så jävla svag? Det är den tanken som går igenom mitt huvud. Det är just nu jag vill sitta ensam på ett fint ställe och bara gråta tyst för mig själv, tänka. För att sen ta ett djupt andetag, samla ihop mig och ta nya tag.

Känns som att jag har gått för länge utan att träffa de som gör mig som gladast.

För ett tag sen var jag beroende av en person. Nu när den personen inte finns med i bilden längre så blir jag beroende av mina vänner istället. Sätter mig på deras axlar istället, som en jävla börda. När ska jag lära mig att stå på egna ben?

Jag blir galen av att sitta och göra ingenting... Jag vill umgås, medans de andra har jobb. Det är bara jag som inte har något liv...

jag vet inte vad jag skriver.

En saknad efter någonting börjar sakta spridas i min kropp. Vet inte efter vad, men det är något som saknas. Något som gör mig hel. Känner också en lätt besvikelse. Vet inte för vad, kanske är det på mig själv. Jag vill att mitt liv ska vara lätt. Inte ha några bekymmer. Jag vill vara lycklig och glad! Glad ända in i själen! Så som jag en gång har varit. Jag kommer aldrig att vara den Alex som jag en gång var, den Alex som jag vill ha tillbaka. Alla förändras, men jag vill inte det! Jag gör inte det som gjorde mig glad förut. Jag sjunger inte längre, jag spelar inte gitarr längre... Kanske tycker jag att det inte hör till vuxen världen? Sitta hemma sjunga och spela gitarr och hitta på amatör texter och melodier, som man själv faktiskt tycker är lite bra... Det var en annan värld. Jag kommer ju ingenstans med det? Varför ska jag göra det? Kommer man ingenstans med det man vill göra, ska man inte göra det? Är det inte så dagens sammhälle ser ut? Man ska endast göra saker som man kommer någonvart på... Jag vet inte. Kanske är jag som har fel syn på världen? Men ja, jag har faktiskt en sjuk syn på världen. Det jag ser genom mina ögon ser ingen annan. Om jag verkligen skulle berätta allt som jag ser, skulle folk tycka att jag är psykiskt sjuk...Fast det är jag väl redan? En depression är väl en psykisk sjukdom? Eller är det en sjukdom? (googlar) Ja det är det fan. haha jag är psykiskt sjuk. Det var som fan!

Var till stan med Sandra idag. Hon skulle hämta ut sina nya glasögon! Och hon är jätte fin i dem!

Och medans vi var inne i stan så fikade vi på Gränden. Efter det så strosade vi omkring.

Jag köpte lite saker.

En t-shirt, ögonskugga och fransk manikyr som man gör hemma själv. Lite trevligt att köpa nya grejjer.

Sen så fick jag mina saker som jag beställde. Min buddha aromalampa och in klänning!

Sandra med sina brillor!

Min T-shirt. Bara för att den är så söt!

Ögonskugga

Fransk manikyr!

Min Buddha aromalampa! så fin så :D

Och sen min klänning! (knytning bak)

Lite små nöjd över mina saker :P

(asså! förhelvete satans jävla text!!!)

everything happens for a reason.

Jag skrev värsta inlägget nyss om Automatiska tankar...

Men så bestämde blogger att det skulle jävlas med mig...

Så nu blev det bara skit av det.

Men men, som jag brukar tänka:

Allting har ju en mening.

Så det finns väl någon mening med att jag inte skulle lägga upp det.

Och varför blir det så stort radavstånd när jag publicerar detta??

CP!

Breathe in and breathe out!

Varför pushar jag mig själv till att glömma?
Tar det inte den tid det tar att komma över?
Varför måste jag vara den som vill att allt ska gå över på en gång?
Varför kan jag inte bara inse att det kommer att gå över, men det kommer ta den tid det tar. För andra går det över fort, men för vissa tar det längre tid!
Jag måste förstå att jag är den det tar lite längre tid för.
Men att jag kommer att må så bra när det väl är glömt, när jag inte bryr mig längre!

andas in, andas ut. Gå vidare!

Sov hos Linn och Linus i natt! Mysigt hade jag i alla fall!
Åkte hem till Linns mamma en sväng, Gosade med deras hund, käkade tacos, snackade lite skit, kollade på film, moffade chips och cola, spelade Guitar hero! Det var riktigt nice.
Gick väl och la oss vid tre?
Sov as bra i deras säng också. (de sov på golvet i vardagsrummet) Känns som att det var jätte längesan jag sov så bra! Vaknade endast en gång, för att stänga av datorn (lyssnade på avslappningsmusik.)Sen somnade jag om lika fort igen. Och jag låg inte och vred och vände på mig som jag brukar göra. Grymt skönt!
Det var riktigt mysigt!
Tack Fina Linn och Linus! :)