Ibland kommer en till insikt.

Har rensat det sista av "bra att ha kvar/kommer nog i sen" kläder.

Jag verkligen pressade för
att få upp byxorna så pass högt
Nu är de ett minne blott
och leendet på bilden är äkta.
För jag orkar inte bry mig mer.

Det blev som en otrolig lättnad! Så mycket kläder som tagit upp garderoben bara för att jag jämfört mig själv med hur jag sett ut innan. Som konstant påmint mig om hur smal jag varit, varje gång jag öppnat garderoben för att leta efter dagens outfit. En omedveten stress som hoppat på en varje gång jag öppnat dörrarna till den där garderoben. Inte för att jag använt garderoben sådär jätte mycket egentligen. Har haft mina kläder i en låda, det som jag använder dagligen. Jag brydde mig inte om att lägga in dem i garderoben för det var så mycket andra kläder där som bara gjorde det jobbigare att leta efter de kläderna som jag faktiskt använder. Jag gjorde mig själv en tjänst genom att rensa bort skiten. Förut när jag såg de små kläderna så har jag suckat och tänkt "varför ser jag inte ut så nu för?" Och jag har även tänkt att det är väldigt pinsamt om någon som jag inte sett på flera år ser mig nu, när jag är såhär stor (eller vad man ska kalla det). Men sen har jag tänkt fram och tillbaka på hur jag mådde då och hur jag mår nu. Varför ska jag skämmas för att jag mår bra psykiskt? Så bra som jag mått de senaste åren har jag inte mått på många år! Mobbning i grundskolan, (och ja jag tar upp det igen) depression med ätstörning i gymnasiet, jag gillade det här med att mina ben syntes. Revben, höftben och ju mer nyckelbenen syntes desto bättre var det. Dubbelhaka? Så fan heller! Fortfarande depressioner fram och tillbaka efter gymnasiet. Nu som "vuxen" har jag fortfarande mina problem med ångest och grejer men så som jag mår nu går inte att jämföra med hur jag mådde då. Varför jämför jag mig själv med en tid då jag mådde dåligt. Jag var ju inte ens nöjd över hur jag såg ut då. Självklart så är det viktigt att hålla det fysiska på bra nivå men en kan väl kanske säga att jag prioriterat det psykiska mer än det fysiska. Då får det vara så! Sen när jag känner att jag orkar och har motivationen så kan jag tänka på det fysiska mer.
Så nej en är inte lyckligare för att en är smal. Och det vet jag att många andra vet också.
Jag har karln att tacka mycket för. Han har stått ut med mycket tårar och attacker. Han har tvättat sår som jag själv gjort, han har varit den som pushat, och fått mig att förstå så mycket. Ibland känns det konstigt att säga att den muppen är så otroligt smart! Haha. Det bästa av allt är att han älskar mig som jag är!
men den största mentorn genom i stort sett allt ända sen dess att jag var liten och ville bli sminkad till idag är ändå min syster. Vad skulle jag gjort utan dina kloka ord? Ingen aning. Vill jag ens veta?

Jag vet inte hur det här inlägget blev. Men jag orkar inte läsa igenom det ordentligt. Det jag vet är att det är en ny tid (och att jag kanske har någon slags höst-pms för fan vad jag gråtit när jag skrivit detta. I morgon kommer jag nog tycka att jag är världens tönt men det skiter jag i.) var som du är.