Jag hatar ålderdom.
I lördags var den dagen då min farmor inte kom ihåg mitt namn och min farfar visste inte vem jag var...
Det som gjorde ondast var att farmor inte kunde komma på vad jag hette, och inte förens långt efter att jag sa mitt namn visste hon vem jag var. Mitt hjärta gick sönder. Vi har alltid varit så nära och nu visste hon inte vad jag hette.
Jag började gråta hysteriskt, det är ju MIN farmor. Efter att ha samlat mig lite så ville jag åka hem, för jag var fortfarande förstörd och skulle jag stanna där och grina ögonen ur mig och få henne att skämmas mer än vad jag vet att hon redan gör? Nej, så sa hej då till pappa som försökte trösta mig och satte mig i bilen. när jag väl höll på att stänga dörren så står det folk på trappen ute och skriker efter mig och jag ser farmor springa över gräsmattan och skriker mitt namn. Hon såg så besviken ut att jag skulle åka, och ville ju att vi skulle prata och så såg jag hennes stora ögon tåras... Men som vanligt försökte hon hålla de borta genom att skratta till på sitt lilla sätt och säga "du har ju alltid varit min gullunge, min pissruska!" (googlade på det nu hahah. Vet inte vad det kommer ifrån och vad hon anser att det är, men det har hon sagt med kärlek ända sen jag varit liten.) Sa hela tiden att de aldrig kommer någonstans eftersom att ingen av dem kan köra och jag kände att hon var ledsen över att vi inte setts så ofta som vi gjorde förut. men jag sa att vi skulle komma och hälsa på mer. Så vi kramades några gånger, sen åkte vi. Och då väl brast det... Min farmor.
Efter ett tag hemma så lugnade jag ner mig. Sen ringde det på telefonen och det var farmor igen!
Sa att hon inte kände igen mig på grund av hårfärgen och att hon varit så borta i huvudet för att det är så mycket med farfar nu för tiden. Att hon sa till pappa att få numret för att hon ville prata med mig. Så jag sa att eftersom att jag är ledig hela denna vecka så ska jag hälsa på dem! Det jobbiga är att hon fortfarande tror att sista gången vi sågs var hemma hos oss när jag fyllde år, vilket är typ två år sen. Och det har hon sagt varje gång vi setts efter dess... Det kändes lite bättre nu efteråt. Men jag vet att det kommer vara jobbigt att åka ifrån henne när jag hälsar på nu i veckan. Alla de gånger vi skiljts åt har hon haft tårar i ögonen. Men ja...
Jag hatar det.