Vaknade med någon slags panik attack på lördag morgon... med hjärtklappning, rädsla, tårar och hyperventilering och de där satans svarta fjärilarna i magen. Ni vet den där känslan som gör att det pirrar sådär härligt i magen ungefär som när man blir kär eller blir nervös inför något roligt?! Det är färgglada fjärilar. Svarta fjärilar är ungefär samma sak, fast tvärtom...! Svarta fjärilar är ångest... svarta fjärilar är onda!
Jag trodde att jag skulle dö. Kändes just då som att det skulle vara lika bra... eller nja... vet inte.
Men jag har ju sån tur att jag har min kära syster som lugnade ner mig över telefonen i alla fall!
Jag visste verkligen inte var jag skulle ta vägen.
Tyckte så synd om J då, han såg livrädd ut när han fick syn på mig. En grinande brud som vandrar fram och tillbaka i köket medans hon hyperventilerar och skakar. GOD MORGON!!
Men något som lugnade mig var att ingen skällde på mig! vilket jag var lite rädd för, jag hade förväntat mig ett ansikte som sa "men vafan alex, ge dig nu!"
Men jag glömde bort att alla faktiskt inte är idioter!
Detta ansikte såg ut som att det brydde sig och ställde frågor om vad som hänt och hur han kunde hjälpa mig. Sen var det bara en varm famn som väntade på mig och kramade om mig.
Två gånger grät jag den dagen, båda gångerna hade jag en famn som höll om mig.
Vilket jag antar gjorde att jag grät lite mer, fast av lättnad!
Varför gråter jag nu?
Det är höst nu, det är dags igen. Jag vill inte, jag hatar det!
(riktiga) Alex går i ide snart. Och kommer fram till våren/sommaren.
puss och kram!
1 kommentar:
Kom hit så ska jag roa dig =)
Skicka en kommentar