Filmsekvens?

Jag går därifrån, med orden sagda. Splittrade känslor.

Försöker att inte se tillbaka på personen som jag lämnade bakom mig.

Tänker, grubblar.

Ånger.

Varför?

Stannar...

Vänder.

Springer tillbaka. Kastar mig i armarna.

Ångrar att jag ens sa orden?

Verkligen?

Det är ju gjort... varför känns det som att jag ändå vill?

Är det just närheten som är lockande?

På något sätt ångrar jag mig. Jag önskar att det kunde funka. Men VARFÖR gör det inte det?!

Vad vill jag?

Virrpanna!