Kan jag bara få vara ifred, jag vill inte att du ska veta allt om mig. Och det gör det inte bättre om du ställer massa jobbiga frågor helatiden. Jag vill inte berätta allt för dig. Och jag vet inte vem som har sagt till dig att jag saknar Emil. Men när du inte berättar vem det är som har sagt det när jag frågar, utan istället ser på mig med en retsam blick blir jag bara ledsen. Det känns som att du hånar mig.
Hela tiden säger du att jag kan prata med dig. Men jag vill inte prata med dig, jag funkar inte så...jag håller det mesta inne istället för att prata med folk om saker och ting som tynger mig.
Våran familj är ingen familj som pratar med varandra om "tunga" problem.
I våran familj är det bara att bita ihop...Och jag skulle aldrig visa mig för er när jag väl är riktigt svag. För att jag verkligen känner mig liten, och jag tror att ni bara skulle säga att jag bara tycker synd om mig själv.
-
Ja men snurra gärna mitt huvud...gör gärna det!
Jag är så lättirriterad nu för tiden... och allting är så tungt.
Men jag tar mina andetag och hoppas på det bästa. Vad ska man göra?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar