Spenderade gårdags kvällen hemma hos Sofia och Emil. Vi satt och spelade gitarr och sjöng. Det var riktigt mysigt, och kul. Sen efter ett tag så kom vi in på barnlåtar, och så började vi dansa till mora-träsk! Det var riktigt skoj. Tack för en rolig kväll! :] <3

Det roliga tog slut när jag skulle gå hem. Precis när jag kom ut från deras dörr så ser jag två tjejer stå precis innan för porten. En av dem gråter och den andra tröstar. Och då ser jag att den som tröstar är en av de elaka tjejerna från högstadiet. Men jag går ner för trappan och hoppas på att jag ska vara ”osynlig” för dem, men icke! Hon glor på mig och jag tittar ju självklart tillbaka, så hör jag henne säga: ”vafan står du här för? stick härifrån!” Plus att den där jävla porten var låst så jag var tvungen att låsa upp, och precis när jag kommer halvvägs ut från dörren säger hon: ”ah, just det!” med jätte nedlåtande röst.Det känndes som att allt gick i slowmotion. Att möta hennes blick........ Det är i såna situationer som man känner att man är en väldigt liten människa. Att man är helt värdelös (förlåt att man finns liksom...) Och man får tillbaka den där osäkerheten som jag hade i stort sett hela högstadiet. Att en sån liten sak kan få en att sjunka ner längst ner till botten....igen! Jag förstår inte. Jag menar de känner inte ens mig. Vad är det som är så fel på mig då?

Utseendet......? Kläderna.....? Allt....?

haha...Det låter säkert skit töntigt att jag reagerar som jag gör. Men det var inte kul, jag trodde att den tiden skulle vara ett bortglömt kapitel ur mitt liv och att det inte skulle dras upp igen.... någonsin! Men neej... Det var verkligen som att spola tillbaka tiden, då man hade en klump i halsen av gråt och ilska jämt och ständigt.

Då man bara ville skrika: VAD FAN HAR JAG GJORT DIG?

De ytliga såren har läkt, men inte de inre.

Alexandra