Fick en impuls som strålade rakt igenom kroppen på mig.
Den sa: Stick Alex, ÅK NU förhelvete! skit i vad alla säger... Du vill ju egentligen åka!
Men man kan väl inte alltid vara impulsiv och göra allt som man får för sig. (inte för att jag är särskilt impulsiv av mig...)
Jag vet varken hur jag ska göra eller vad jag ska göra.
Men jag har väl redan varit tillräckligt instängd i mina dagar... borde inte jag få komma ut och upptäcka? Fast vi vet väl alla hur det kommer sluta egentligen...
Jag trivs bra här, jag är inte ensam, jag har en bättre hälft som tycker om mig. Jag får det jag vill ha... Men ändå? Det är något.... Något drar i mig, något trycker mig tillbaka.
Spänning drar i mig. Vad kommer hända? Hur kommer det bli?
Ångest trycker mig tillbaka. Samma frågor där, Vad kommer hända? Hur kommer det bli?
Fast jag vill härifrån, så jag slipper tänka: tänk om jag träffar den, eller dem? Så fort jag går ut.
Jag vill åka någonstans där jag kan slappna av, vara mig själv. Där ingen annan än bara någon känner mig.
Jag ställer till det för mig själv... Det erkänner jag, och det VET jag mycket väl!
Jag vill, jag vill...
Så vet vi båda att det är såhär man mår när man hemligheter har.