Jag är harmonisk!
Lyssnar på Paolo Nutini. Får sån lycklighets-känsla. En sån känsla som jag vill ska vara kvar för alltid. Men ändå inte, då lär man sig att uppskatta den mer när den väl kommer. Jag bryr mig inte om att vi har tvättid nu, jag bryr mig inte om att vi har massa disk igen, jag bryr mig inte om folk. Bryr mig inte om världen. Jag är instängd i min lilla bubbla nu. Nu är det Alex-tid. Det behöver jag. Jag får säga så. I min bubbla får jag säga vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Och jag säger att jag är lycklig, här och nu. Det är min bubbla och ingen kommer in, inte förens jag har bestämt att komma ut.
"...And the sun sets the scene While the rain misses me And all the time I'll be growing, Growing up beside you..."
"And oh, how our glory may fade
Fade, well, at least we've learned
Some things along the way."